...efter långt samtal med en riktigt god vän igår så gick huvudet på högvarv. Eftersom min vän blivit påhoppad offentligt så började jag flumma på vad det är som gör att vissa människor agerar på det viset och hur man ska tackla det.

Ska man tänka :

Vänd andra kinden till
Ett öga för ett öga
What goes around, comes around
Vad du gör får du trefallt tillbaka

Hmmm...livet är ju inte lätt eller...

När det kommer till offentliga påhopp så hade jag absolut inte Vänt andra kinden till ( och hade jag levt efter den principen så hade dom fått göra en ansikts-rekonstruktion för länge sen )
Här hade jag nog hellre valt What goes arond.. MEN väl genomtänkt och ödmjukt för Det kommer i kagan som bagarn sa...
Det hade jag gjort eftersom jag inte vill att alla andra oxå ska missförstå bara för att EN människa inte har tillräckliga kunskaper i ämnet som denne yttrat sej i.
Jag anser även att vissa saker kan man maila privat om.
Men varför händer sånt här ? Varför kastar vi skit eller väljer att vara elaka ? Varför uppstår konflikter ?

Nu tänker jag överlag, inte pajkastning på nätet. Jag tänker på vänner, släkt, partners och arbetskamrater.

Handlar det om verbal okunskap, stress - vi talar innan innan vi hinner tänka. Handlar det om självhävdelse eller är det helt enkelt misstolkning av språk. Hur det än är så har vi olika jargonger, använder samma ord fast till olika saker beroende på var vi kommer ifrån. Rent neutralt exempel är ordet balle som i olika delar av landet betyder olika saker.

Om vi då har en icke-fungerande relation, vän, partner spelar ingen roll. En relation där ena parten ständigt gör påhopp, startar konflikter eller bara är allmänt tyken. En relation som får en att känna sej liten, mindre värd, ledsen, sårad...

Ska man då ta skiten och kanske låta andra i omgivningen bli lidande, skadade. Jag tänker på andra i familjen eller vänskapskretsen som förväntas stå tysta och titta på.

Ska man ödelägga sitt och andras liv genom att acceptera att bli illa behandlad bara för att man kanske har varit gifta i 20 år eller för att det råkar vara ens förälder ?

Nu pratar jag om upprepade destruktiva konflikter som inte leder till nån lösning. För visst kan väl alla brusa upp och beté sej illa om dagsläget inte är det bästa. MEN man bör kunna ge en acceptabel förklaring till sitt betéende.

Varför ser många det som ett nederlag att bryta en destruktiv relation, ser det som att dom slösat bort flera år av sitt liv ?
Det är ju inte konstigt att det går omkring en massa bitterfittor, män som kvinnor !
Varför inte tänka på godbitarna och VAD HAR JAG LÄRT MEJ AV DETTA ???

Hur kan det komma sej, tex efter du varit hos frissan, att om Greta säjer :-" Vad är det för frisyr du ligger inne med ?" Så blir du skitsur och frågar :-" Har du sett dej själv i en spegel då  ?" Sen kommer Vera och säjer exakt detsamma som Greta men då kan du skratta och säja :-" Jag veeeet ! Det kanske inte blev så bra."

Man har människor ( Veror ) i sitt liv som man VET bara vill en väl, som älskar den man är med alla fel och brister. Man känner sej trygg och man blir fullkomligt lugn i deras sällskap. Man behöver aldrig vara rädd för att säja vad man tycker för att man kan på sin höjd bli bemött med ett " Hur menar du nu" eller " Jag delar inte din åsikt för min erfarenhet säjer mej..."
Sen har man Gretor, som hela tiden rackar ner på en för att dom vet helt enkelt inte bättre. Dom har inte dom känslomässiga erfarenheterna. Dom vet faktiskt inte hur det känns att bli ända-in-i-själen-ledsen. Dom förstår inte hur mycket du än förklarar ,för dom har aldrig känt det.
Vilket i sin tur kan vara en förklaring på varför vissa som blivit slagna som barn, slår sina egna och vissa inte.

Innan ni läser vidare om MIN syn på livet så vill jag att ni stannar upp och funderar på följande :

Alla har vi förlorat kontakten med vänner från förr. Hur kan det komma sej att med vissa kan man återuppta kontakten och bara fortsätta vänskapen men med andra så har man inget mer gemensamt?

Vissa nya människor man träffar så får man en direktkontakt och kan vara väldigt öppen och med andra så skulle man aldrig yppa något privat. Varför ?

Tänkt färdigt ? Bra, då kör vi !

JAG tror att det hänger ihop så här : Det finns ett liv efter detta, eller rättare sagt många. Meningen med detta är att vi ska bli fullvärdiga medlemmar i universum och kunna hjälpa andra.

Är man en ung själ så har man inte dom känslominnena som en gammal själ har. Man kan se en ung själ som en lågstadie-elev. Det är inget fel på människan, den kan helt enkelt inte tillräckligt mycket än.

En gammal själ går på högskolan och strävar efter att bli klar.

Visst kan lågstadie-elever och högskole-elever umgås ett tag men i längden så har dom inte något utbyte av varandra.
En ung själ måste gå igenom alla livens jävligheter för att förstå och kunna känna. Det är ingenting dom kan lära sej av en gammal själ i detta livet.
Det är därför jag menar att BRYT med alla Gretor ! Dom måste ha en chans att förkovra sej, stå inte i vägen. Är du en äldre själ, gå med kärlek.

Som äldre själ är det vettigare att röra sej bland likasinnade, för att kunna diskutera den senaste "föreläsningen", sista tentan etc.
Dvs. ha dina Gretor nära men ha dina Veror närmst.

Det är när du träffar en själ i din egen ålder som du kan göra uppehåll och sen ta upp vänskapen som om det vore igår.
Det är då du vet att du kan anförtro dej, känner dej trygg, känner lugnet.

Ibland kan det behövas att en gammal själ gör en snabbresa hit för att lära upp många yngre elever. Dom yngre eleverna ska tillskansa sej kunskap så dom i sin tur kan hjälpa andra i detta livet.

Nä, jag skulle nog kunna flumma och förklara hela natten men nu ska jag ta och vara en helt vanlig Vera och glo på film.

Hjärtligt välkomna med frågor !
Tillhör ni Gretorna så var snäll och zappa vidare.

Blessed be !